Lägg ner bandy-VM

För bara några minuter sen förlorade Sverige mot Ryssland med 5-4 i bandyns VM-final. "Jasså, har det varit bandy-VM...?" tänker ni, och det är inte så konstigt. Tyvärr har mästerskapet på flera sätt misslyckats att vara det fina skyltfönster för sporten som det kunnat vara.

Bandyn har cirka 35 000 aktiva spelare i världen och det kan jämföras med ishockeyn som har 1,8 miljoner utövare. Med tanke på att bandyn är en så liten sport måste den ta varje tillfälle i akt att visa upp sig, och VM borde vara en ypperlig chans att visa vad sporten verkligen handlar om.

Tidigare har bandy-VM sänts i tv-kanaler som de flesta har tillgång till: SVT, TV4 och Kanal 5. I år var det Mittmedias sajt Bandypuls som sände mästerskapet. Den som ville se matcherna var tvungen att bli prenumerant hos Bandypuls för 1 krona, som sedan blir 99 kronor i månaden om man inte själv aktivt avslutar prenumerationen. Målgruppen för sändningarna blir således de som redan är inbitna bandyentusiaster och/eller de som är villiga att betala, vilket är synd. På så sätt når bandyn inte ut till "vanliga Svenssons" och det finns ingen chans för dem att få upp ögonen för sporten. Hur ska bandyn då kunna växa? Snacka om brist på framtidstänk!

Jag antar att Mittmedia kunde lägga vantarna på tv-rättigheterna eftersom de större traditionella tv-kanalerna valde bort mästerskapet, och det är inte konstigt. Bandy-VM är en ojämn historia där det är enorm klasskillnad mellan lagen. Några exempel på resultat i årets mästerskap är 29-0, 26-1, 21-1, 17-0 och 17-2. Man vet på förhand vilket lag som kommer att vinna, det handlar bara om antalet mål. VM är enbart en tvålagsshow där Sverige och Ryssland varje år möts i final och turas om att ro hem guldet.

Bandy är en fartfylld, teknisk och spännande sport. Svensk klubblagsbandy är mycket intressantare än VM på så sätt att Elitserien är jämn och det finns en härlig kultur kring matcherna. Världsmästerskapet är en dåligt fungerande reklampelare och dessutom ett störigt avbrott i säsongen. VM kan lika bra läggas ner!

De trampar på Kamprads lik!

I lördags gick Ingvar Kamprad bort, 91 år gammal. Som 17-åring grundade han Ikea, som sen dess har växt till ett världsföretag med över 400 varuhus i 49 länder. Kamprad kom på den unika idén att tillverka och sälja billiga funktionella möbler som kunderna själva bygger ihop, vilket utan tvekan gjorde honom till en av Sveriges mest framgångsrika företagare.

Jag minns fortfarande när jag gick i låg- eller mellanstadiet och först fick höra talas om Ingvar Kamprad. Att en av världens rikaste människor var svensk tyckte jag var riktigt tufft och jag kände redan då en slags stolthet. Genom åren har Ikea tillverkat möbler som de allra flesta har råd att köpa, skapat över 200 000 jobb och marknadsfört Sverige över hela världen.

Det är fruktansvärt smaklöst att vissa människor kort efter Kamprads död kritiserade honom för hans något befläckade bakgrund. Visst finns det anledning till kritik, men att försöka vinna billiga politiska poänger direkt efter en persons död är bara osmakligt. De trampar på Ingvar Kamprads lik!

Kamprad har otaliga gånger bett om ursäkt för sitt samröre med fascister på 1940-talet. Den då tonårige Ingvar påverkades hemifrån, främst av sin pappa och farmor som sympatiserade med nationalsocialisterna i Tyskland. Ingen är en fullfjädrad människa i tonåren och det är lätt att påverkas av andra, speciellt familj och närstående. I efterhand har Kamprad sagt att samröret med fascisterna var hans livs största misstag.

De människor som försöker vinna billiga poänger på Kamprads död är dömda att misslyckas. Gemene man vet vilken betydelsefull och inspirerande person Ingvar Kamprad var. Gemene man vet även vikten av förlåtelse.

Redogörelse från en nationalsocialistisk demonstration

Vad?
En tillståndsgiven demonstration arrangerad av den nationalsocialistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen (SMR).

När?
Lördagen 9 november 2013, klockan 16.

Var?
Östermalm i Stockholm.

Varför?
SMR ville visa sitt stöd för det grekiska nationalsocialistiska partiet Gyllene Gryning, vars partimedlemmar bland annat skjutits ihjäl eller gripits.

Hur många deltog i demonstrationen?
Uppskattningsvis mellan 80 och 100 personer. De flesta män mellan 20 och 35 år.

Fanns det några motdemonstranter?
Runt 500 personer. Ung som gammal, man som kvinna, vit som svart. De skanderade antifascistiska slagord, skramlade med nyckelknippor, tutade med diverse olika tutor och slog kastrullock mot varandra. Även ett par kraftfulla smällare (bangers) kastades. Runt 60-80 personer var svartklädda och maskerade. Motdemonstrationen var inte tillståndsgiven.

Händelseförloppet
SMR samlades vid Karlaplan, under ett stort polisbeskydd. Minst tio piketbussar, lika många polishästar, extra bepansrade polisbilar, ett stort antal poliser i kravallutrustning och många civilpoliser (som trodde att de var osynliga...) fanns på plats. Nationalsocialisterna skulle marschera från Karlaplan till den grekiska ambassaden, ett stenkast bort. Där skulle de hålla tal till stöd för sina grekiska kamrater.

SMR ställde upp sig på led. Längst fram i ledet fanns 6-8 fanbärare som höll varsin fana med organisationens symbol på och i fronten och på kanterna av ledet fanns sköldbärare. Strax innan demonstrationståget skulle avgå tände nationalsocialisterna facklor som lyste upp i mörkret och regnrusket. När de började marschera var det hela relativt lugnt, knallskott hördes och motdemonstranterna förde oväsen men jag såg inget direkt våld. Poliserna hade koll på situationen, lyckades tryggt eskortera SMR till den grekiska ambassaden och spärrade därefter av från båda hållen. Nationalsocialisterna höll de planerade talen utanför ambassaden, medan poliserna stod som murar för att hålla våldsbejakande motdemonstranter borta.

När SMR hade avslutat sin aktion utanför ambassaden skulle de bege sig därifrån och var då tvungna att ta sig förbi motdemonstranterna. Det var polisernas uppgift att se till att det skedde utan våldsamheter, men uppgiften misslyckades. De maskerade motdemonstranterna och nationalsocialisterna fick kontakt, slag och sparkar utdelades, glasflaskor och bengaliska eldar kastades mellan grupperna och det var en väldigt hotfull och aggressiv stämning. Polisens uppställda kravallstaket revs och total kaos utbröt. Trots att jag var en bit ifrån de värsta våldsamheterna fick jag springa när bengaler och glasflaskor kastades åt mitt håll.

Efter en kort stund anlände fler poliser till platsen, främst civilpoliser. De lyckades skingra motdemonstranterna och SMR återgick till sitt organiserade led. Poliserna eskorterade dem sedan till Stadions tunnelbana, men på vägen stördes de ett flertal gånger av de maskerade motdemonstranterna och flera mindre slagsmål uppstod. Motdemonstranterna sökte hela tiden nya vägar via bakgator för att komma förbi polisen. Runt klockan 18 hade polisen utrymt Stadions tunnelbanestation på vanliga resenärer och ledde ner nationalsocialisterna till ett abonnerat tåg som tog dem bort från platsen.

Reaktioner
För mig är sådana här händelser inget nytt, jag har betraktat många höger- och vänsterextrema demonstrationer. De boende på Östermalm var dock inte lika vana med det och flera stod bara och gapade, medan andra skakade på huvudet. De flesta förstod inte vad som stod på och en liten äldre dam med pälsjacka och pälsmössa frågade mig vad det var som skedde. Jag förklarade för henne och hon skakade på huvudet. "Hemskt", sa hon.  En man i 40-årsåldern var mycket förvånad: "En nazistdemonstration? Här!?".

Trots att Östermalm för några timmar på lördagseftermiddagen såg ut som en krigszon rapporterades det bara om två skadade. En flicka, som varken tillhörde SMR eller motdemonstranterna, träffades av en glasflaska och likaså gjorde en nationalsocialist som även fick batongslag i huvudet. Polisens talesman uttalade sig senare på kvällen och han menade att man hade brustit i sitt arbete. De hade inte kunnat garantera säkerheten för deltagarna i SMR:s tillståndsgivna demonstrationen och de förklarade samtidigt att motdemonstranterna utgjorde ett hot mot demokratin.

Kenpon förändrade hans liv

Nedan följer en artikel om kampsportaren Ricky Jönsson. Jag skrev texten i mars 2013.

                                                     Foto: Calle Delling Andersson

                           

För drygt två år sen var Ricky Jönsson överviktig och mådde dåligt. Han tog då kontakt med en kampsportsklubb i Tyresö. Det blev hans vändning.

När jag kliver in i hallen hemma hos familjen Jönsson möts jag av tvåbarnspappan Ricky, 34 år. Vi skakar hand.

– Vilka nypor du har! utbrister han.

Jag noterar att Ricky inte har ett så dåligt handslag han heller. Det märks att han är en man som arbetat mycket med händerna. Från flyttgubbe till vägarbetare och vidare till arbete på lager.

I hallen står en stor träningsväska prydd med kampsportsklubbens logga. Ricky tränar kenpo, en allsidig sport som innehåller många olika moment och tekniker. Bland annat gymnastik, brottning, boxning och sparkar.

Dålig hälsa

2010 gjorde Ricky en hälsokontroll på den lokala vårdcentralen. Han hade mått dåligt under en längre tid och kände sig stressad.

– Jag vaknade om nätterna och hade hjärtklappning. Jag provade stressterapi men det fungerade inte.

Hälsokontrollen visade att han hade mycket dåliga värden och att han bar på trettio kilos övervikt. Han berättar att han även kände sig stel i kroppen och hade ryggont på grund av tunga lyft i sitt jobb som lagerarbetare.

Som ung var Ricky vältränad. Han spelade fotboll och i lumpen tjänstgjorde han som brandman. Det krävde träning. Men efter lumpen gick det utför. Han motionerade inte alls på tretton år.

Kampsport i blodet

På grund av den sviktande hälsan bestämde sig Ricky för att börja träna igen. Han har alltid haft ett nära band till kampsport, hans far har varit boxningstränare och Rickys båda bröder boxades i sin ungdom. Han besökte olika kamsportsklubbar i Tyresö, men trivdes inte någonstans. Till sist hittade han en som låg i närheten av hans hem.

– Jag trivdes direkt. Det var en riktigt skön stämning där.

Ricky berättar att tränaren Samuel är väldigt pedagogisk och har ett bra tänkande. Han följer den gamla filosofin, vilket innebär kombination av hård träning och yoga samt meditation.

– Det fungerade väldigt bra för mig. Klubben är som en stor familj. Min fru och mina döttrar tränar också kenpo.

Hård träning

Den allra första träningen kändes spännande. Efteråt var han helt utpumpad. Han berättar att han än idag blir helt slutkörd på träningarna. Tränaren försöker hela tiden att hitta nya sätt att köra slut på sina adepter.

Ricky tränar 3-4 gånger i veckan med klubben. De övriga dagarna tränar han själv i sitt hemmagym. Utöver det utövar han yoga varje dag.

– Man måste hålla sig mjuk om man ska kunna tävla mot 20-åringar.

Han har, förutom att börja träna, även lagt om sin kost. Förr kunde han äta snabbmat flera gånger i veckan. Idag håller sig Ricky till hårt bröd, nutrilett och havregrynsgröt om dagarna. På kvällarna äter han oftast vanliga middagar med familjen. Det varvar han tillsammans med multivitaminbrus. Han undviker alkohol.

– Förr drack jag enorma mängder alkohol. Nu dricker jag bara vid de större högtiderna som midsommar och jul.

Vägen till mästartiteln

Det är inte bara träning som gäller för Ricky. Han tävlar också. Hittills har han deltagit i två tävlingar. Den första var i april förra året. Han förlorade första matchen mot en karatekille och slogs ut ur tävlingen. I november ställde han upp i sin andra tävling. Allstyle Open i Nacka, utanför Stockholm. Intresset för tävlingen ökar varje år och hallen var fullsatt. Rickys far som är 73 år gammal fick stå i tre timmar utan att få en sittplats.

Ricky gick in i tävlingen med en positiv känsla, men han fick möta hårt motstånd från Stockholms mest framgångsrika kampsportsklubbar. Den stora publiken skulle dock slås av häpnad när den för dem okände Ricky Jönsson lyckades vinna de två första matcherna och kvalificerade sig för final.

Finalen

Motståndaren i finalen var en bjässe på 210 cm, minst ett huvud längre än Ricky. Bjässen hade imponerat stort i de två inledande matcherna och det var inte många som trodde på Ricky. Det var Davids kamp mot Goliat.

Ricky klev ut på den blå mattan som var lagd ovanpå gymnastikhallens golv. Han vankade lite nervöst fram och tillbaka. På andra sidan såg han bjässen.

På läktaren satt Rickys familj och klubbkamrater och hejade på.

– All in nu Ricky, kom igen! ropade en av hans vänner.

När domaren blåste igång matchen gick Ricky genast till attack med tre snabba sparkar. Bjässen backade undan men Ricky följde efter och fick in en fjärde spark rakt över bjässens lår. Bjässen föll till golvet. Ricky gick tillbaka till sin sida av mattan för att göra sig redo för en ny rond. Men hans motståndare reste sig inte. Domaren gick fram till Ricky, tog hans arm och sträckte den mot taket. Matchen var över på sju sekunder. Den lilla kampsportsklubben från Tyresö hade fått sin kung. Ricky hade redan i sin andra tävling blivit mästare.

Ser positivt på framtiden

Idag mår Ricky bättre än någonsin och han har toppvärden i allt. Det närmaste målet är Allstyle Open-tävlingen i april. Där vill han självklart försvara segern från november.

Han vill även ta svart bälte innan han fyller 40 år. Efter det vill han göra en speciell resa.

– Jag vill åka till Kina och uppleva kenpo i sin naturliga miljö. Det vore riktigt häftigt.

Resan gör han gärna med sina två döttrar, 7 och 8 år gamla.

– En dröm vore att vi alla tre tog det svarta bältet samma dag, säger han och ler.

                                             Foto: Calle Delling Andersson

                            

Kvällen på Värmdövallen gav mig hopp

Efter gårdagens tråkiga incidenter i Globenområdet när Tele2 Arena bombhotades och Djurgårdsfans eldade Hammarbyfanor vill jag berätta något positivt och inspirerande. Något som jag anser är kärnan i fotbollen: Glädjen.

Värmdö IF slåss i toppen av Division 2 Södra Svealand och i onsdags skulle de möta Vimmerby IF, som huserar i mitten av samma serie. Jag bestämde mig för att åka ut till Värmdövallen, jag tog bussen från Slussen och lämnade bokstavligen civilisationen. Resan tog en evighet och det enda jag såg när jag tittade ut genom de smutsiga fönstren var skog, skog, vatten och skog, men till slut kom jag fram.

Matchen var bra, men allt annat än jämn. Efter tjugo minuter ledde Värmdö med 4-0 och tre av målen gjordes av skytteligaledaren Buba Sonko. Vimmerby fick in en reducering innan paus, men andra halvlek blev mållös.

Det jag gladdes av var inte själva matchen, det var allt runt omkring. Det var bra uppslutning på läktaren och många var klädda i Värmdös färger: blått och vitt. Där fanns män och kvinnor, pojkar och flickor, nyfödda och pensionärer, hela familjer. När barnen bjöds på godisregn i halvtidsvilan njöt de vuxna av varmkorv och kaffe.

Värmdö hade även sin egna lilla hejarklack. De var fyra, fem killar i 10-årsåldern som med megafon manade på resten av publiken. Killarna hade även målat flaggor och banderoller och de levde sig verkligen in i supporterskapet på ett positivt sätt.

Kvällen på Värmdövallen var verkligen en fest i glädjens tecken. De många barnen såg upp till spelarna i A-laget och deras små ögon tindrade när de fick kramar och high-fives av spelarna. En liten kille var fullkomligt lyrisk efter att Värmdös lagkapten Jacob Stephenson hälsat på honom.

När matchen var slut sprang barnen ut på planen och firade segern med spelarna. Tillsammans med sina hjältar gick de sedan hand i hand fram till läktaren och gjorde vågen framför den övriga publiken.

Jag har många gånger sjungit att Svenska fotbollsförbundet är på väg att förstöra fotbollen genom att göra den mer familjär och jag förespråkar bevarad ståplats och levande läktarkultur. Jag anser att SvFF inte alltid tar genomtänkta beslut, men på Värmdövallen i onsdags upplevde jag något som jag inte upplevt på väldigt länge: Ren och skär glädje. Det fanns inget hat eller överdriven stark rivalitet. Det ger mig hopp i mörka tider.

EU är inte demokratiskt

Jag förespråkar demokrati och jag anser att den politiska makten ska utgå från folket. Det är vi som påverkas av de politiska besluten och därför är det i grund och botten vi som ska ha makten. För att detta ska fungera väljer vi politiska representanter som representerar oss i riksdagen.

Sveriges medlemskap i EU försvagar representationen och folkets styre. I och med EU-samarbetet får den svenska riksdagen, som är svenska folkets representanter, mindre makt. Det är istället regeringen som förhandlar i EU-frågor.

Vi har visserligen EU-parlamentsval vart femte år, men de parlamentariker som väljs röstar ofta inte som sitt svenska parti. Parlamentarikern väljs alltså utifrån svenska frågor men beslutar i internationella frågor på egen hand i parlamentet. Det är inte det svenska folket som får sin vilja representerad, det är den enskilda parlamentarikern eller partigruppen i parlamentet.

Ett ytterligare problem är att våra representanter i EU-parlamentet inte fattar några beslut, de kommer bara med ståndpunkter. Det är EU:s ministerråd som fattar besluten och makten är dessvärre långt ifrån oss.

EU är inte heller speciellt effektiv. Det är många institutioner och processer inom unionen, vilket gör att beslut tar lång tid att fatta. De många institutionerna gör också att det blir svårare att utkräva ansvar eftersom det inte är helt klart vem som gör vad och vem som beslutat i frågan.

En annan aspekt är att EU:s medlemsländer ser olika ut och har olika förutsättningar. Att ta gemensamma beslut och stifta gemensamma lagar är inte att följa folkens viljor, eftersom de ser olika ut i de olika länderna. Besluten tas långt bort ifrån de som påverkas av dem, EU:s lagar överförs direkt i svensk lag och kan inte ändras. Det är en enormt stor nackdel med unionen. 

Jag är positivt inställd till samarbete mellan länder, men EU liknar mer och mer en maktgalen överstat som styr och ställer ostoppbart över medlemsländerna. Folket kan bara acceptera det som beslutas och kan inte påverka makten.

Mediernas snedvridna rapportering

Igår sände SVT ett inslag i lokalnyheterna ABC och Sportnytt som handlade om en fotbollssupporter som blivit fälld för våldsamt upplopp efter matchen Hammarby-Assyriska tidigare i år. Detta "tack vare" polisens nya kamera som är fäst på polismannens kropp.

I inslaget svartmålas indirekt fotbollssupportrar och den nya kameran hyllas. Inslaget innehåller ingen kritisk granskning och polisen ges allt utrymme till att berätta om sina nya fantastiska uppfinning. Rapporteringen fokuserar på tekniken, det vill säga den nya kameran, men inslaget kommer garanterat skrämma iväg människor från arenorna. När man ser inslaget får man bilden av att det är otryggt att besöka en fotbollsmatch, men så är verkligen inte fallet.

Problemet med hela inslaget är att det undanhåller en stor del av sanningen. Redaktionen väljer att inte berätta hela historien om vad som egentligen hände på Söderstadion den kvällen. Det viktigaste, bakgrunden till upploppet, förklaras inte. Men jag ska förklara för er: Ordningsmaktens uppdrag är att stävja större bråk och oroligheter. Sker en mindre orolighet på läktaren ska polisen inte blanda sig i eftersom det då kan uppstå större oroligheter. Detta arbetssätt ignorerade polisen fullständigt denna kväll när de valde att gå upp på läktaren för att stävja ett mindre bråk, som dessutom var över när de nådde fram. Trots det ingrep polisen med batongslag och pepparsprej i ansiktet på oskyldiga supportrar, bland annat flera barn.

Över hundra JO-anmälningar är inlämnade mot polisens övervåld och missbruk av tjänstevapen efter denna match. Dessutom har flera polisanmälningar gjorts, vara ett par är gjorda av poliserna själva.
Det rör sig om grova misstankar om tjänstefel och övervåld.
Varför nämner inte SVT det? Jag studerar journalistik och jag har fått lära mig att det är viktigt att höra båda sidor i en konflikt. Varför gör inte SVT det?

Jag försvarar inte upplopp och huliganism, men jag är trött på att behöva försvara mig som fotbollssupporter. Jag måste ständigt förklara att vi supportrar inte är bråkstakar och det är till stor del mediernas fel att folk tror illa om oss. Jag förnekar inte att det finns problem med våld i supporterleden, men både supportrar och klubbar arbetar för att motverka det. Mediernas snedvridna rapportering och polisen beteende gör arbetet oändligt mycket svårare.

Sluta döda varg!

En stark och livskraftig vargstam är mycket betydelsefull när det gäller att upprätthålla ett tåligt och hållbart ekosystem. Bland annat hjälper den att på ett naturligt sätt hålla älg- och rådjursstammarna på en rimlig nivå.

Vem ger människan rätt att bestämma över naturen? Varför ska vi bestämma vilka djur som ska leva och vilka som ska dö? Jakt på varg är ett stort hot mot artens överlevnad och all vargjakt borde vara förbjuden. Jag välkomnar även högre straff för jaktbrott.

De som vill utrota vargen är okunniga. Förstår ni inte konsekvenserna av att utrota en art? Hela näringskedjan rubbas. Ni skyller på att era renar, boskap eller hundar är hotade av vargens existens. Men snälla! Det finns hur många kor som helst. Och att era hundar är hotade... Ja, jösses. Håll hundarna kopplade och låt dem inte springa fritt i skogen.  Och ni som håller boskap - bygg högre stängsel! Bygg el-stängsel. Bygg murar. Gör vad ni vill, men döda inte varg!

Tårtan var väl inte så farlig?

Idag tänker jag ta upp en något kontroversiell fråga: Tårtan som kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth skar upp på Moderna museet igår.

Det var i samband med firandet av World Art Day som kulturministern skar upp en tårta föreställande en naken svart kvinna. Tårtan ingick i ett större evenemang som arrangerades av Konstnärernas riksorganisation, som fyllde 75 år. Evenemanget uppmärksammade kampen mot censur för konstens frihet och konstnären som skapade tårtan heter Makode Linde. Han är afrosvensk och känd för att genom sin konst uppmärksamma främlingsfientlighet, rasism och slaveri. Trots denna bakgrund menar Afrosvenskarnas riksförbund att kulturministern har begått ett grovt övertramp och kräver därför hennes avgång.

Jag tycker att det hela är en aning löjligt. Visst kan det diskuteras om det verkligen var så smart av kulturministern att skära tårtan, men människor behöver inte drabbas av en sådan moralpanik.

Nej till civilkuragelag

Kristdemokraterna vill införa en civilkuragelag som innebär att man kan riskera straff om man inte ingriper när något felaktigt begås, till exempel ett brott. Den förslagna lagen säger att man ska ingripa efter "egen förmåga".

Ni hör hur diffust det låter. Vem ska bedöma min förmåga att ingripa i en viss situation? Alla är olika modiga och alla reagerar på olika sätt i utsatta situationer. Vissa kan bli så chockade att de blir handlingsförlamade. Ska de straffas för det?
Att 85-åriga Agda ska försöka avstyra en pågående misshandel är det ingen som kommer att kräva, men vad gäller Albin 16 år? Ska han ingripa eller inte?

Jag grep själv in när jag såg ett gäng killar i lägre tonåren ge sig på en ensam kille. Först gick jag emellan och sen säkerställde jag att killen efter omständigheterna mådde bra. Men jag är mer tveksam till om jag skulle ingripa in i en situation där exempelvis en knarkare trakasserar någon. Knarkaren kan vara ruskigt oberäknelig och kanske drar kniv eller liknande.

Civilkuragelagen skulle också kunna få ödesdigra konsekvenser i domstolarna. Vittnen till ett brott skulle kanske inte våga vittna, eftersom de skulle vara rädda för att straffas för att de inte ingripit. Utan vittnen kan hela åtal falla.

Kristdemokraternas tanke är god, men en lag skulle aldrig fungera och ge rätt effekt. Civilkurage är en instinkt och reflex som inte kan kontrolleras av en lag.

Polisens trakasserier måste belysas

På senare tid har polisen gått rejält över gränsen och de har börjat ge sig på oskyldiga människor allt oftare. Enligt vittnen avvisade poliser åskådare på felaktiga eller obefintliga grunder vid hockeyderbyt i Globen 26 januari. Supportrar blev handgripligen utslängda för att de bar tröjor med klubbemblem eller supporterrelaterade budskap, för att de ifrågasatte avvisningarna eller bara för att de råkade få ögonkontakt med en polis. Det genomfördes kroppsvisitationer utan misstanke om brott och när ledare inom supporterorganisationerna försökte föra dialog med ordningsmakten vägrade den att lyssna.

Det slutade inte där. Vittnen berättar hur poliser slog och knuffade människor oprovocerat. De gick till attack i klunga och lät batongerna vina genom luften. För att inte riskera att bli anmälda dolde polismännen sina hjälmnummer. De slog personer som låg försvarslösa på marken, drog unga flickor i håret, knuffade äldre damer och små barn.

Mellan sig har polismän en tuff jargong och de hetsar varandra till att slåss. Det skapas en "vi mot dom"-känsla som leder till oroligheter. Jag har själv sett polisens brutala och helt oförklarliga metoder. Jag har bevittnat poliser som vevat batong för att inge respekt och rädsla. Jag har sett polisen slå på allt i sin väg, inklusive äldre, barn och kvinnor. De gör inte skillnad på oskyldig eller bråkstake.

Trots polisernas brutala agerande finns det människor som försvarar dem. Antagligen har dessa människor aldrig varit i närheten av en ishockeymatch eller andra evenemang som polisen bevakar. "Polisen har rätt till våld i sitt arbete" och "är man oskyldig har man inget att frukta" är vanliga argument hos polisvurmarna. Som ni nog förstår håller inte detta argument. Ett annat argument är att "alla supportrar är huliganer". Sanningen är att 99 procent av åskådarna är där för att heja på sitt lag på ett lugnt och fredligt sätt.

Att folk tror att alla supportrar är huliganer beror på en snedvriden mediabild där supporterkulturen svartmålas och polisen glorifieras. Det skrivs sällan om polisövergrepp eller om de positiva aktiviteter som supportergrupper genomför. "Alla kan begå misstag", sa en vän till mig i ett försök att försvara polisen. Jo visst, att fela är mänskligt. Men när övergreppen blir systematiska och en del av en medveten taktik så går de inte att försvara.

Vissa hävdar att polisen känner sig pressade i stora folksamlingar som vid en hockey- eller fotbollsmatch. Enligt vittnen var detta inte fallet i Globen, men även om det skulle vara så är poliserna utbildade för att klara sådana situationer.

Medierna måste börja ta sitt ansvar och förmedla sanningen. Polisen måste sluta glorifieras och problemen måste belysas. Om inte detta sker kommer ordningsmaktens trakasserier och förtryck att eskalera. I det långa loppet kommer folk tappa tron på polisväsendet.

Karta över på Israels ockupation

Ship to Gaza

Ship to Gaza arbetar för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna och den allmänna folkrätten. Organisationen bygger på ideella och fredliga solidaritetshandlingar som att sända efterfrågade förnödenheter till det blockerade Gaza.

Ship to Gaza utrustade, bemannade och seglade fartyg med humanitärt bistånd från Norden till Gaza via hamnar i Europa. I Gaza var det tänkt att mottagandet skulle administreras av partipolitiskt oberoende organisationer.

Ni vet säkert vad som hänt, det kan väl inte ha undgått någon? Israelisk militär bordade Ship to Gazas fartyg på internationellt vatten. 19 personer dödades och ett 60-tal skadades. Israelerna ska ha beskjutit fartygen innan de bordade dem.

Nio svenskar som fanns ombord på fartygen ska ha fängslats i Israel och fem mer eller mindre kända svenskar som är på plats ska ha fått ett ultimatum: antigen väljer de en omedelbar frivillig deportering eller att åka i fängelse. Dessa svenskar är riksdagsledamoten Mehmet Kaplan, överläkaren Viktoria Strand, författaren Henning Mankell, kassören i Ship to Gaza Saman Ali samt konstnären Dror Feiler. Den sistnämnda ska vara lindrigt skadad efter attacken.

Det har under dagen varit en rad demonstrationer mot Israel i hela Sverige. Bland annat deltog 7 000 människor i demonstrationen på Sergels Torg.

Moderata ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman kallar Ship to Gaza för terrorister. Jag menar att det är Israel som är de verkliga terroristerna.

Mina tankar om slöjor

Det har varit en stor debatt om slöjor den senaste tiden, och därför tänker jag ge min syn på det hela.

Jag tycker att förbud mot hijab är fel. Att bära hijab borde vara tillåtet överallt och jag har inget emot den typen av slöja. När det gäller niqab och burka är min övertygelse att de får vårt samhälle att fungera sämre. Genom att bära dessa kläder är man anonym och icke-fungerande i samhället.

Speciellt i skolor och på sjukhus är det viktigt att kunna läsa av kroppsspråk och ansiktsuttryck. De heltäckande slöjorna hindrar kommunikationen mellan människor. Många menar också att dessa plagg är symboler för förtryck, att kvinnan tvingas av både männen och religionen att dölja sig.

Egentligen tycker jag att det finns viktigare politiska frågor än denna. Skulle heltäckande slöjor förbjudas i skolor och på sjukhus skulle det vara bra, men jag ser det inte som en prioriterad fråga.